Här kommer en triller. Författare: Christian Andréasson

Titel: Tyskarna i Chestnut Hill. En verklighetsbaserad story från en soliga Torsdag i September

Förord
Som au pair träffar man massa olika folk, det gäller att inte vara kräsen, vilket jag var rädd att jag skulle vara.
Hemma har jag en tendens till att visa ganska tydligt vilka jag är intresserad av att hänga med och inte.
Här borta är det inte så, au pairer umgås med au pairer liksom. Ett exempel är när vi var i New York city i Söndags så anordnade Cultural Care ett scavenger hunt för au pairerna i det området. Många av de som var där hade på sig sin blåa t-shirt man får av Cultural Care och vi stannade och pratade med de allre flesta liksom bara rakt upp och ner. Även au pairer som inte valde att ha på sig sin t-shirt torskade ganska snabbt på att de var au pairer och vi snackade med ett gäng sånna också. Man umgås liksom med de folk man har omkring sig om man verkligen inte avskyr dom, vem har en au pair liksom mer gemensamt med än en annan au pair? I alla fall i början.

Story
Kalle hade på nått sätt träffat en tysk au pair tjej här innan jag fanns med i bilden, hon var tydligen ganska oskön. Hon har tjatat om att de ska träffas och om man nekar någon flera gånger i rad så blir det till slut pinsamt om man är så söta, snälla och gulliga som mig och Kalle och inte säger ifrån. Det var alltså dags för att dra och säga hej till den här tyskan. Han ville inte åka själv och if he's going down, apperently he'll bring me with him. Thanks buddy.
Vi drog till ett ställe som hete Chestnut Hill och mötte upp dom på Starbucks.
Hon hade också med sig en kompis, som också var tysk. Det började väldigt stelt, och sedan fotsatte det ganska stelt, sen blev det typ pinsamt, sedan blev det ännu mer stelt. Det var ungefär så det var hela fikan.
Massa frågor om au pair livet och sånt, det är ju liksom vad vi hade gemensamt. Frågona "how many kids are you caring for" "how old are they" och "what is your curfew" är obligatoriska att ställa au pairer i mellan. Gud förbjude att dessa frågor inte ställs. Två minuter efter är det ingen jävel som har koll på hur många ungar den tillfrågade hade och än mindre hur gamla de är.

Tyskan som spammar (mamma & pappa: spammar = skickar asmånga) Kalle med SMS sa nog sammanlagt 30 ord varav 17 var på tyska och gick via hennes kompis som agerade tolk åt henne. Mer tystlåten och tillbakadragen får man leta efter. Inget fel i det, men jag hade så gärna sett henne och Kalle själva där, givetvis med en riggad kamera och mig i ett rum intill för live sändning.

Den andra tyskan höll låda ganska bra men det var inget samtalämne i världen som kunde bryta igenom stämningen som låg i luften. Inte ens min historia om att älgar dödat många svenskar i trafiken och antagligen räddat många tyska liv genom att de inte har några. Vart fan fick jag det ifrån?! Antar att det är så desperata som vi var efter samtalsämnen, alla ville liksom bara dra därifrån. Förresten så hade denna tjejen varit här i 1,5 år och jobbat som Au Pair. Om jag pratar så knaglig engelska efter ett år så vettefan om jag inte hoppar från Empire State Building och landar på en cykel utan sadel. Fast ska jag vara ärlig så har jag självförtroende att säga att min engelska redan är bättre än hennes. Stackars tjej.
Tjejen hade till och med mage och säga till Kalle att han snackade med en accent. Inte en gång, inte två, jag tror människan hann med att berätta de för honom tre gånger innan vid flydde fältet, bokstavligt talat.
Dum brud!

Klockan började närma sig halv två. Jag hade vid det här laget bitit mig i tungan så hårt, så många gånger att jag började tro att jag hade piercat den igen, fast inte med nål denna gången. Detta för att inte brista ut i asgarv, vilket slank igenom lite då och då. Can't help it. Kalle frågar mig "When do you need to pick up your kids from school?". Jag ville inte verka för stressad och drog till med halv tre.
Strax efter säger tyskan som hade talförmåga, med grov accent, att dom var tvungna att dra, jag uppfattade aldrig anledningen. Kunde inte bry mig mindre heller, huvudsaken är att vi kom därifrån.

Den blev handskakning och hej-då-vi-ses-aldrig-mer, sen spenderade jag och Kalle två minuter att gapflabb i bilen tills vi kunde köra därifrån. Chansen för träningsvärk i magen imorn är stor.

Väl hemma, ca. 30-40 minuter senare loggar jag in på Facebook lite snabbt.
Två vänförfrågningar och ett mail. Vilka tror ni detta var från? That's right, tyskarna. yay...
Utdrag ur mailet: "wasn´t it a kind of weird in sturbucks ?? :)"

Bara den meningen ger ju er ett hum om hennes engelska.
För mig får man gärna ha en dålig engelska, men inte om man bott i USA i 1,5 år och klagar på någon annans accent som bott här i sju veckor, tre gånger dessutom. When I want your opinion, I'll tell you what to say ;)

Avslutning
Anledningen till förorden var att i Sverige hade detta säkert setts som en date alt. dubbeldate vilket inte är fallet. Faktiskt så är allt annat i världen mer korrekt än "date". Det var liksom en friend to friend träff, en repris blir det i alla fall inte. Sjukaste.. Önskar jag kunde ge er en annan upplevelse av detta än i text men tyvärr.